﻿Eugène Duclerc väckte för första gån-
gen uppmärksamheten på sig vid den i <i>an-
dra</i> republikens historia märkväraiga dagen
den 15 maj 1848, då “folket“ gjorde sin be-
kanta emeute mot konstituerande församlin-
gen och för en stund lyckades förjaga med-
lemmarne från deras platser. Bland de få
af dessa sistnämnda, som hade mot att göra
motstånd var Duclerc; han stälde sig i spet-
sen för en bataljon mobilgarde och tog del
i handgemänget, som slutade med insurgen-
ternas utdrifvande — för den gången. Den-
na raskhet i handling gjorde honom till
finansminister! Han höll sig tillbaka från
det offentliga lifvet under kejsaredömets för-
sta år, men blef sedan, om jag ej misstager
mig, ledamot af och vice president för Con-
seil d’Etat. Efter den 4 september 1870
blef han naturligtvis, såsom alla framtids
män, republikan på nytt. Han har sedan
temligen troget, men dock sjelfständigt, följt
Gambettas fana, och hans ministère skall
derföre antagligen räknas som en triumf för
dennes politik. Huru detta skall låta sig
förenas med åsigterna hos kammarens ma-
joritet, det få vi se längre fram. Sannolikt
skall han sjelf kalla sin ministère för en
försoningsregering. — Kännom för öfrigt,
att hr Duclerc är en senator och att han i
denna församling har ett ganska stort infly-
tande såsom en moderat, kunnig och försla-
gen man, hvarför han ock en tid varit dess
vice-president och president. För den stora
allmänheten är han föga känd. Skulle ej
kammaren inträda i sina ferier, så blefve
han för visso ej gammal på sin plats; nu
kan han åtminstone sitta lugn till hösten.